Han har alltid funnits, och skulle alltid finnas..

Imorse gick min farfar bort.
Min stålfarfar som bara går och går har stannat och gått ur tiden.
Det är kanske egentligen inte sorgligt, men det känns konstigt. Jätteunderligt och svårt att förstå att han inte finns längre.

När mamma berättade i morse vad pappa sagt i telefon hade jag ingen direkt reaktion, men sen rullade tårarna. Han har ju alltid funnits där. Han har fått vara farfar och ställföreträdande för min farmor, mormor och morfar som jag aldrig träffat.

Och jag är arg, för att han inte fick fylla 102 i maj. För det har jag ju sett fram emot att få säga att han är. Och jag är arg för att han låg på golvet, bredvid sin säng istället för i.

Imorgon är det 27 år sen som Farmor dog. Hon gick tydligen bort den 25 februari och idag är det den 24:e. De gick bort i samma rum. Kanske ville han gå bort samma dag, men inte orkade så länge. Han måste ha längtat så mycket efter henne i 27 år och nu får de äntligen ses igen.

Jag är glad att han fick bo hemma på sin gård hela sitt liv och också gå ur tiden där. På den plats där han startat och byggt upp sin egen familj och jobbat hårt för att ha ett bra liv. Inga ålderdomshem och inga sjukdomar. Inga rullstolar och inga sjukhuskorridorer. Dock väldigt tjocka glas i bågarna och en hörapparat. Han var allt en bra envis gammal gubbe Farfar :)

Det jag vet nu, är att jag ska inte sluta vinka till farfar när jag åker förbi sålänge jag lever och minns det. För det sa han till mig en gång att jag alltid ska göra, och det ska jag alltid göra som jag alltid gjort sen han bad mig.

Och på begravningen ska jag ha mina lockar, för det tyckte han så mycket om när jag hade. Han gillade inte när jag rätade ut dom eller la dom i en låda sålänge, som han sa.

Vila i Frid Farfar.
1907/05/18 - 2009/02/24
Du kommer alltid fattas mig.
/Louise