I söndags, den 26 juli var det ett år sen Åsa gick bort. Att ett år kan gå så fort och ändå så långsamt. Det har varit en berg-och dalbana på alla vis.
Mikael, jag, mamma och pappa åkte till Arkösund där Svenska Sjöräddningssällskapet lovat att ta oss ut till den plats där Åsa gick bort. Vädret var fint och varmt, precis som för ett år sen.
Resan ute på Österssjön var inte så jobbig, tills vi var framme vid Munkens fyr. Både Mikael och jag kände igen oss från bilderna i tidningen. Klockan var så gott som på minuten var den var för ett år sen när Åsa gick ner sitt första dyk, och aldrig kom upp levande igen. Det var tufft och det är lika tufft att skriva om det nu. Pappa tog av sig mössan och nickade hedersfullt. Det var den sista platsen som Åsa tog ett andetag på, och nu andades vi samma luft på något vis. I vattnet under oss fanns det vrak som de hittade henne hängandes livlös över flera timmar senare. Vi kastade i blommor hemma från Anderstorp, och en ros i vattnet. Det var vackert men så orättvist. När vi åkte vidare kunde jag inget annat än gömma ansiktet i händerna, det kändes precis som dagen efter på nytt igen.
Åsa Karlsson, du fattas oss.
Om man bara fick veta vad som hände.
Jag hoppas att du tittar ner på oss och känner hur saknad du är.
Sov i Ro min vän.
Mikael, jag, mamma och pappa åkte till Arkösund där Svenska Sjöräddningssällskapet lovat att ta oss ut till den plats där Åsa gick bort. Vädret var fint och varmt, precis som för ett år sen.
Resan ute på Österssjön var inte så jobbig, tills vi var framme vid Munkens fyr. Både Mikael och jag kände igen oss från bilderna i tidningen. Klockan var så gott som på minuten var den var för ett år sen när Åsa gick ner sitt första dyk, och aldrig kom upp levande igen. Det var tufft och det är lika tufft att skriva om det nu. Pappa tog av sig mössan och nickade hedersfullt. Det var den sista platsen som Åsa tog ett andetag på, och nu andades vi samma luft på något vis. I vattnet under oss fanns det vrak som de hittade henne hängandes livlös över flera timmar senare. Vi kastade i blommor hemma från Anderstorp, och en ros i vattnet. Det var vackert men så orättvist. När vi åkte vidare kunde jag inget annat än gömma ansiktet i händerna, det kändes precis som dagen efter på nytt igen.
Åsa Karlsson, du fattas oss.
Om man bara fick veta vad som hände.
Jag hoppas att du tittar ner på oss och känner hur saknad du är.
Sov i Ro min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar